MarsCarina

”Nej, tyvärr, jag har inte tid.”

     Hur ofta säger vi inte de orden när någon frågar om vi vill följa med på något? Hur ofta ursäktar vi oss inte från att hjälpa till med något, att åta oss ett ansvar, att träna - med just orden ”jag har inte tid”?

     Ett dygn har tjugofyra timmar. En vecka sju dagar. Det blir många, många timmar på en vecka. Och ändå finns det inte tid till allt man ska göra. Hur går det ihop?

     Förra veckan hade jag inte tid med någonting. Verkligen ingenting. Jag hade inte tid att laga mat, jag hade inte tid att träffa vänner, jag hade inte tid att raka benen… jag tror inte ens jag hade tid att gå till skolan alla dagar. Så vad hade jag tid till då?

      Sanningen är den att… jag nog inte gjorde så mycket egentligen. För begreppet ”att inte ha tid”, handlar egentligen inte om just tid, om timmar och minuter - utan om prioritering och lust. Finns det inte tid, så finns det helt enkelt inte nog med lust. Och då prioriterar man något annat – som att göra ingenting.

     Ha! Vilken insikt. Det innebär ju att jag egentligen har tid till allt… Till både det jag måste göra och det jag vill göra.

     När jag insåg det här förra veckan blev jag rasande på mig själv, på allt, på hela världen. Jag började ifrågasätta min egen effektivitet – om jag nu egentligen har tid till allt jag vill göra och allt jag måste göra, då ska jag ju fan hinna med allt också. Så jag bestämde mig för att sluta låtsas som om jag inte har tid till saker, och helt enkelt göra allt.

     Jisses. Bättre beslut har tagits. Vet ni hur jobbigt det är att göra precis allt man kan göra? Vet ni hur mycket man faktiskt kan hinna med på en dag, på en vecka? Hejdlöst mycket. Med resultatet att man blir alldeles tokig. Jag lovar, jag blev tokig. På riktigt. Alldeles som Jack Nicholson i The Shining när han hugger sig igenom badrumsdörren för att mörda sin fru med en yxa. ”Heeeere’s Johnny…”

     Det går väldigt fort att få saker gjorda om man prioriterar allt. Och när man har gjort en sak, börjar man med nästa. Sedan nästa. Och så nästa. Ser ni problematiken? Det tar aldrig slut. Man blir en få-saker-gjorda-maskin. Man behandlar det lyckliga tillfället att baka pizza med vännerna som en punkt att pricka av på en lista, redan ivrig och redo för att sätta igång med nästa göromål.

     Vad vinner man? Kvantitet. Vad förlorar man? Kvalitet.

     Det finns en anledning till att vi inte gör allt som vi kan och vill göra på en gång. Jag missade en poäng någonstans i mitt ”nu kan jag göra allt-resonemang”. Lusten. Man ska ju fan ha lust att göra grejer också. Och det har man inte när man gör hundra saker på en dag.

     Så jag lade ner det där med att ha tid till allt. Det fungerade inte så bra. Det är som… i livet så ska man våndas över allt man måste göra, ignorera det och göra ingenting i stället – för när man väl gjort vad man måste blir det en så mycket större njutning. Man ska säga nej till pizzakvällen ibland, för då blir den så mycket roligare när man väl kommer iväg.

     Därför är begreppet jag har inte tid ett utmärkt fenomen. Det gör livet lite bekvämare, lite bättre, lite mer njutbart.    

     Nästa gång min kusin ringer och frågar om jag kan vara barnvakt vet jag precis vad jag ska göra. Jag ska tala om för henne att jag tyvärr inte har tid, och sedan lägga mig i badkaret med ett glas vin. Bara för att jag vet att det är bättre så.

Det är vad jag får som bloggerska. Noll poäng.
 
Jag som var så duktigt på det förr i tiden! Ååh, jag saknar det på ett sätt. Bloggen för mig var liksom ett sätt att berätta allt för alla utan att berätta just något alls. Den var liksom mitt skvallerställe där folk fick en chans att lista ut vad jag egentligen pratade om, vem jag riktade mig till.

Det var så lätt att finna tid till att blogga då, att tänka ut kryptiska inlägg och försöka vara lite rolig där och seriös där. Men nu finns det ingen sån tid. Kanske borde jag göra det till en vana igen. Men det blir så svårt, för jag har ju redan min vana med att skriva dagbok. Och det känns så mycket mer äkta med dagbok, för där är jag inte kryptisk eller rolig eller seriös. Jag bara skriver vad jag tänker, känner, har gjort och vill göra. Det är inte mer med det.

Men blogg ÄR roligare. Det är svinkul att skriva ett inlägg som kanske är liiiite för utmanande och sen vänta på responsen. Det är svinkul att skriva ett inlägg som folk skrattar åt och kommenterar när de träffar mig nästa gång. Det är svinkul att skriva när någon läser.

Så kanske borde jag börja skriva lite mer blogg.

Faaast... med tanke på hur mitt liv ser ut nu så skulle det nog kanske inte vara den bästa av idéer. Eller?

Hmmm. Ibland undrar jag om jag anstränger mig i onödan för att hålla vissa saker på en lite dold nivå... Speciellt när jag blir diskret motarbetad av andra personer. Är det bara jag som kan utläsa så mycket ur en liten kommentar, eller kan fler människor förstå, få en hint och sedan inse?

Det vore lättare om man inte behövde gömma, men det är också lättare om komplicerade saker aldrig dras fram i ljuset och synas ordentligt. I vart fall tror jag att det är lättare att hålla some things på den nivå de nu är om inte folk ifrågasätter vad jag håller på med...

Hmmm, som sagt. Jag undrar jag...

Höstlovet gick fort. Som alla lov ju gör. Idag är det måndag igen, och klockan skulle ha ringt 07.33. Vilket den inte gjorde. Det är dumt att försova sig på måndagar, väldigt dumt... Det skapar liksom trenden för kommande dagar. Men det ordnar sig.

Jag är väldigt förkyld idag. Känns som att någon försökt köra det där döda-genom-att-slå-näsbenet-upp-i-hjärnan-slaget på mig... Dunk dunk. Men man överlever ju.

Igårkväll åt jag så god kvällsmat. Rostat bröd med räksallad. Hur. Gott? Så jävla gott.

Idag ska jag laga mat... tror det får bli en soppa. Har fått nippran på att göra soppa nu (tack fröken Sidén!) så det blir soppa allla dagar! Grönsaksoppa idag tror jag. Spännande.

Jag har sjukt tråkigt. Eftersom jag försov mig, vaknade halv elva och inte börjar förrän 12 har jag massa dödtid, och dödtid är farligt.

Då sitter jag alltså här. Skriver rappakalja. Inte intressant alls. Gäsp.
Jag tror jag ska gå och vila mitt huvud lite mot en trave böcker eller så. Hejsvejs.

Jag kom hem från handbollsträningen förut och vände i dörren. Löpskorna på, iPoden laddad med Melissa Horn (inte det bästa att springa till, men väl så deppigt och tårförlösande) och arg arg arg var jag. Så jag sprang. Och sprang. Och sprang ännu mer. Tills jag var trött och knäckt och ville gråta. Men det gjorde jag inte.

Om man öppnar upp för det så tar det fan aldrig slut. Jag hade en dag förra veckan jag nästan höll på att gå under, så ledsen var jag. Och då blir det banne mig inget gjort.

Så jag stängde av, raggade upp en kram (som nääästan sände mig över kanten men inte riktigt) och försökte prata bort mig själv med pladder. Gick bra till jag var ensam igen, och underläppen började darra. Jag svor lite åt mig själv och sprang igen. Bet mig i läppen och sprang vidare, tills jag kom hem.

Hem. Eller? Skit samma. Det är hem annars, brukar vara. Men det är det inte alltid. Inte idag. Och det är därför jag är arg. Därför jag sticker ut och springer fastän jag är så trött i mina krampande fötter, att jag vill stoppa dem i ett varmt fotbad och sitta där tills imorgon.

Jag är arg och jag är trött. Jag är så trött att jag helst vill lägga mig ner och blunda och inte behöva öppna ögonen förrän om en vecka. Sova, kanske. Jo, det hade varit en idé om jag hade kunnat sova. Nu får jag vara arg istället.

Fyfan vilken liten bitterfitta jag är. Om jag vore lite piggare skulle jag kanske skratta åt mig själv, men nu orkar jag inte. Jag har så mycket bra i mitt liv. Men jag är så sjukt jävla bitter just nu att jag skulle kunna förväxlas med... ja, något jättebeskt. Beskt, bittert... Är det ens samma smak?

Äh. Godnatt.

 

Jag gjorde en fantastiskt bra grej förut. Och den var så jävla bra just för att den inte blev perfekt, utan precis som den ska vara. Jag skrev ett brev, och med det brevet försvann alla mina funderingar och bryderier. Trodde jag.

För jag var glad och lycklig och tillfredsställd tills HERR IDIOT för dagen skrev ett superdumt sms som kan betyda allt eller ingenting eller bara något, och sen totaltvägrar svara på följdfrågor. Irriterade som något.

Jag for till Sara, ordnade upp hennes internet och störde henne så hon helst ville slänga kokande kaffe i ansiktet på mig (tror jag) och så tjatade jag hål i öronen på henne och fick henne att bli jättetrött. Sen gick jag därifrån.

Imorgon är det fredag, och jag har lektion 8-9, sen är jag ledig ledig ledig! Förutom att jag ska åka till Bilbolaget och koda extranyckeln till bilen, gå på fotvård och sedan hjälpa Sara att slänga iväg ett terrarium till tippen. Men efter det är jag ledig och då ska jag skriva en uppsats om hur globaliseringen inte gynnar ett u-land. Och efter det ska jag spåna idéer till mitt projektarbete. Jag ska skriva de prostituerades historia. Från då till nu.

NU ska jag tvätta bort mitt tvättbjörnssmink, förklara för min dagbok varför jag ryckt massa sidor ur det (mitt lilla brev) och sen ska jag väl sova, antar jag.

Jag somnade på samhällskunskapen, på naturkunskapen och sen sov jag en timme i en soffa i biblioteket innan lektionen i organistation och ledarskap. Tjena trött.

Sova ut vore inte fel.


Men HUR ska jag kunna sova nu när det svider så i mig av nyfikenhet/panik över det där jävla smset?

Stööönt pust stånk jävlar fan skit.
´
Hejdå

Förra hösten satte jag mig framför mitt tangentbord alldeles fullproppad av idéer och inspiration. Utan någon egentlig plan började jag trycka ned mina tangenter, och helt plötsligt var det som att vrida upp en kran. Jag hade helt plöstligt skrivit början på en berättelse om en mycket speciell buktik och dess innehavare, Aurora.
     Jag kom aldrig längre än såhär på den här berättelsen, och kanske har den ingen fortsättning. Men om någon skulle läsa det här och ha en idé... Feel free to lämna en kommentar med den, så ska vi se om inspirationslågan tänds hos mig igen. Läs med andakt. (Texten är kopierad direkt ur ett textdokument, så avstånd och så är lite knasigt. Men det dör ni inte av.)



På Blå gatan 12 fanns en mycket speciell butik. Den stod ut i den långa raden av affärer med grå, bruna och smutsvita fasader, eftersom den istället var målad i allra klaraste rött och dessutom hade ett mycket intressant skyltfönster. Skyltfönstret var inrett som ett vardagsrum, med två mjuka fåtöljer, en stor luddig matta som täckte golvet och ett runt vackert träbord. På bordet fanns alltid några böcker liggande, och en gammal skrivmaskin stod halvt gömd bakom en av fåtöljerna. Fåtöljerna var koboltblå, och kuddarna i dem mjukt eldorangea. I en av fåtöljerna satt eller låg allt som oftast en svart katt. Med sina gröna ögon följde den människorna som passerade på gatan, och den kisade misstänksamt på alla som stannade för att kika in genom skyltfönstret.

     I den andra fåtöljen brukade en kvinna sitta. Hon var rund om kinderna, hade samma gröna ögon som katten och ett hår som var om möjligt ännu mer flammande rött, än den lilla affärens fasad. Hon verkade ha en förkärlek till färgen lila, och när hon satt i sin fåtölj, läsande en av böckerna med katten som vaktade gatan utanför var butiken mycket frekvent studerad av de förbipasserande. Färgglad som den var, och med de intressanta skyltdockorna i fönstret hände det rätt ofta att människor undrade vad som egentligen såldes där inne.

     Om någon var nyfiken på det, så hände det att denne någon kisade ordentligt för att se vad som fanns där innanför skyltfönstret, men kunde då inte skymta något annat än skuggor av skuggor. Förmodande att någon blev väldigt nyfiken, hände det att den valde att gå in i butiken.

     Dörren in till butiken var anspråkslös, så när som på färgen och det meddelanden den bar. Den var målad i tallbarrs-grönt, och på en kopparbricka stod:

Auroras småbutik

Öppet då och då - natt som dag, gryning som skymning

Under kopparbrickan satt en silverbricka där man kunde läsa:

Värm ditt hjärta hos oss en stund,

kom in i värmen!

Och under silverbrickan satt en guldbricka.

Trampa inte på katten,

han blir så grinig

Den gröna trädörrens handtag var av koppar, och oavsett hur kallt det var ute så var handtaget varmt när man tryckte ned det.

     En klocka pinglade försiktigt när man steg in i Auroras småbutik, och man kände direkt lukten av kanel, nejlika och något annat, oidentifierbart. Butiken lystes upp av ett lätt flackande, varmgult sken, som kom från olika oljelampor, levande ljus och en och annan ljuskrona. Det var ändå inte mörkt i rummet, och man såg tydligt vad som stod på hyllor och bänkar. Det var en salig blandning av saker; böcker i höga travar, ljusstakar i olika utformning, tyg i alla färger som finns, prydnadssaker i glas och trä och porslin och järn, högar med tvålar, maskeradmasker, inramade fotografier, flätade korgar i olika storlekar, flaskor med färgglatt innehåll, burkar med kakor och smågodis och olika krämer, smyckeställ dignande av halsband, örhängen och armband och allt möjligt mer. I taket hängde sockor, halsdukar och mössor på bågnande linor om vintern, tillsammans med torkade blommor och örter. På sommaren togs de varma vinterkläderna ned, och istället bågnade linorna för tyngden av små korgar med frukter och bär.

     Butiken såg mycket liten ut när man såg den utifrån gatan, men det var den inte – den var mycket smal och lång, och gången från dörren snirklade sig in i djupet av butiken mellan skåp och bord och hyllor och en och annan stol, som man kunde sitta på och kika lite extra på något intressant föremål. Svag musik hördes alltid i butiken, ibland så tyst att det lät som viskningar från en annan värld. Det var aldrig någon som sjöng, utan enbart långa slingor av piano och harpor och flöjter och andra instruments mjuka toner. Ibland kunde man höra någon nynna, men ljudet hörde inte till musiken som kom från guldgrammofonen i mitten av butiken, utan till en kvinna som satt i en fåtölj och läste eller fladdrade runt i sin butik, som en färgglad, vacker fjäril.

      Ja, Aurora var som en fjäril, och i sin butik bemötte hon sina kunder med värme, lugn och glädje. Alla som steg in i småbutiken gick därifrån med en varm glöd i hjärtat, och en papperspåse med något de köpt. Ingen lämnade någonsin butiken tomhänt. Kanske berodde det på butikens priser – för Aurora hade inga fasta priser på sina varor. Hon bedömde vad kunden kunde betala och satte priset därefter, utan att behöva ställa några frågor. Hennes intuition – eller vad det kunde vara – talade om för henne vad hon kunde förvänta sig, och hon gick det alltid till mötes. Och förutom att kunderna alltid var nöjda när de gick därifrån, fick de också alltid något att tänka på.

    Aurora sade alltid något som träffade kunden i hjärtat eller hjärnan eller vart nu något måste träffa för att lämna ett märke, och hon gjorde det i förbigående, utan att verka säga något speciellt alls. Det var först när kunden lämnat affären som den tänkte över vad den rödhåriga kvinnan sagt, och då var det naturligtvis för sent för att rynka pannan och ställa frågor.

    Många såg Aurora och hennes butik som något från en annan värld – där hon var en älva i ett furstendöme av magi och mystik. Det gick så långt att människor ibland tänkte att hon nog var en häxa eller liknande, och att hennes butik var förtrollad. Men aldrig sades sådana saker med illvilja i rösten – utan med fundersamhet. Något speciellt var det ju med den underliga kvinnan som läste i sitt skyltfönster med sin katt, och som verkade tala i gåtor och vara halvt synsk.

    Aurora och hennes butik var i varje fall populära i byn, och de skeptiker som fanns valde att tiga och hålla sig i därifrån – kanske för att Aurora trots allt hade en speciell aura runt sig, som sade att fjärilen kunde förvandlas till något större och farligare, med vassa tänder, om man bråkade med henne.

    Vår historia börjar en becksvart höstkväll, med ett isande kallt regn som föll mot marken med sikte på de få människorna som trotsade det, och hastade genom vattenpölar och över gator där nere. Det regnet drev mig in i just Auroras småbutik, den enda öppna vid den här tiden på dygnet, för första gången i mitt liv.

när jag bloggar är det jävligt bra!

Jag har återvänt från exil hos fröken Fräken i lingonskogen, och sen min ankomst har jag hunnit med att gå på cirkus, hälsa på farmor och farfar, mata katten med ostbågar, grilla korv med pappa, en snabbsväng in hos La Jess och säga hej till henne och Reine, städa och sortera tvätt för imorgon och slutligen sätta mig här.

Wow, va?

Jag är 100 % vaken och pigg, förmodligen för att min hjärna varit i princip avstängd sen igår. ÅÅÅÅÅÅÅH förresten så har fröken Fräken träffat en pojke! En söt pojke med fin bil. Så roligt för henne. Så tråkigt för mig. Varför kan inte JAG träffa en söt pojke med fin bil? Va? Jävla karma, helt klart.

Anyway. Jag sitter och plinkar på mitt CV och raggar på Gabster så hon ska bli med mig till storstan och shoppa imorgon... det första går bra, det andra går mindre bra. Men jag jobbar på.

Jag ska fara en sväng in till stan igen sen, för en natt på Eschplanad. Efter en natt på en (visserligen skön) madrass på golvet behöver jag sovasovasova i en mjuk go säng.
Imorgon börjar också handbollsträningarna... Gosh så skönt det ska bli! Kanske får jag tillbaka lite rutin nu. Eller inte. Hehe.

NU ska jag gå och ta ut mina linser innan mina misshandlade ögon skrumpnar ihop och SEN ska jag läsa Cosmopolitan.

Ciao

Jo... Annars då.

Handbollen har smygit igång lite smått. Vi var fyra tjejer och tränade i tisdags, och det var meningen att vi skulle träna idag också, men ingen dök upp. Inte jag heller, haha.

Veckan har gått fort den med. Jag har varit borta hemifrån sen i söndags, kom hem ordentligt igår. Det har varit en helt ok vecka, och jag har tänkt väldigt mycket. På vad jag håller på med och vad som kommer ske. Jag är arg på mig själv. För att jag är dum i huvudet. Men det går väl över.

Sista jobbdagen imorgon. Tydligen "hör det till god sed" att ta med sig något ätbart sött och tacka för sommaren, så jag ska baka en sockerkaka. Det får duga. Konstigt, orden "det får duga" har nog aldrig kommit över mina läppar. Eller under mina fingrar? Hmm.

Jag inser att jag inte skrivet något vettigt. Jag ville skriva ett normalt inlägg istället för den klagan jag drog samman förut, men det går uppenbarligen inte.

Jag försöker igen en annan dag.

Hejdå

Jag klarar inte av att vara hemma längre. Det är som om väggarna smyger sig inåt mot mig, pressar luften mot mina öron så det susar i dem, mot mitt bröst så att jag kvävs, mot min kropp så jag inte kan röra mig. Det är hemskt, för jag har alltid älskat att vara hemma i mitt hus, att gå och plocka och ordna och fixa. Att sitta i fåtöljen i vardagsrummet och läsa när pappa ser på rapport, att ligga i lillebrors säng och prata för hans döva öron när han spelar tv-spel... att stänga in mig på mitt rum med penna och block och skriva.
     Ingenting av det här kan jag göra längre. Jag kan inte vara hemma när pappa och lillebror är där, jag kan inte vara hemma när jag är ensam. Jag får panik. Jag snurrar runt, försöker komma på vad jag ska göra, ringer alla mina vänner, hittar på ärenden i stan. Det går inte, jag kan inte.
     Jag har klarat mig genom att hänga överallt annars. Jag var hos Jessbess till sent om kvällarna under försommaren, kom hem sent eller gick till Perelin och sov där. Jag tog timlånga promenader för att dryga ut nätterna, och kom hem för trött för att göra något annat än att sova. När sommaren senare drog igång och jag började jobba så blev tiden hemma minimal. Sena kvällar hos Sara och Ior, alla utekvällar på Bryggan... När pappa sen schasade ut mig hemifrån och jag bodde hos Perelin ett tag hade jag inte bråttom hem. På något vis var det en lättnad. 
     Jag tar varje chans jag får till att vara någon annanstans. Jag vill inte vara hemma, somna hemma eller vakna hemma. Jag önskar att jag visste varför, så att jag kunde ta tag i problemet, lösa det. Men det känns omöjligt. Jag är beroende av andra människor som tar mig hemifrån, människor som tar upp min tid. Ju mindre tid jag har över till mig själv, desto bättre.

Det finns ju en självklar lösning på det här problemet. Jag skulle kunna flytta hemifrån. Det är vad jag vill göra, vad jag önskar jag kunde göra. Det är vad jag borde göra.

Jag är stressad, hjärtat slår lite för snabbt hela tiden, min andning är lite för ytlig. Jag kan inte sova om nätterna, inte hemma, jag kan inte slappna av när jag är vaken. Jag får ingen ro. Och jag är... ska vi säga olycklig? Jag brukade vara i balans, men det är jag inte längre. Jag är så i obalans man bara kan bli. Och jag önskar... jag önskar att jag kunde ordna upp det här nu. Att någon kunde säga: "Men fan, Carina! Är det såhär du känner? Då löser vi det." Men tjena. Hallå verkligheten! Så funkar det inte. Ingenting funkar som det ska.

Fan i helvetes jävla piss.

jag har faktiskt försökt blogga flera gånger de senaste dagarna, men så har inläggen FÖRSVUNNIT. I know, a god damn tragedy.


I varje fall. Onsdag torsdag var jag ledig, och jag gjorde massa roliga saker. Som jag inte orkar skriva om eftersom jag redan skrivit om dem, fastän det försvann. Så idag då - jag sov ingenting inatt, inte dåligt som vanligt utan ännnu värre, så jag låg rätt länge i morse. Nej nu jävlar ljög jag. Jag började sju imorse, goddammit. Så jag sov inte länge, utan var istället en zoombie på jobbet. Så illa att de skickade hem mig tidigare.
     När jag kom hem hälsade jag på farmor och farfar, fick i mig lite mat (panbiff med persilja i... helt klart gott) innan jag for till KBV och sov i några timmar... Sen kom Fridolin och vi åkte på fotboll som mitt lag vann jättestort efter en dålig match eftersom det var så ojämnt och sen frös vi och åkte hem och jag stekte ägg och köttbullar och smörgås och drack mjölk och läste 80 sidor i en bok sen cyklade jag till stan och träffade folk. Punkt. Gud. Andas.
     På väg hem for jag förbi Esplanadia (jag gör det lite exotiskt, för det känns så nu när jag inte varit där på jättelänge... jag undrar om min blomma mår bra... stackars lilla bebis... jag har lämnat den i sticket... måste se till den snart... är det söndag snart?) och se på fan om jag inte hoppade in i lille Mr. Mössberoende (och då menar jag huvudbonaden och inte ett beroende av djuret mus i plural). Han lever och andas cancerpartiklar som vanligt, så ingen fara med honom. Eller nåt.
     Jag kom precis på att han är skyldig mig en banan sen ett år tillbaka. När får jag den, jävla apa?
     Hemfärd igen, insåg att jag var trött, lade mig mig i soffan, blev rastlös, övervägde ett glas vin, kom fram till att det var dumt, gick igenom mina finanser (kallas de så när det handlar om pyttesummor?) och sen hamnade jag här. Och nu ska jag gå igen. Mot sängen!

Godnatt.